Kära läsare och annat löst folk. Jag kommer från och med nu att flytta hela min verksamhet till en annan blogg. Har haft problem med den här koncernen. Men jag kommer inte överge er.
pösshäjj
Godkväll
Sitter insvept i min rosa filt och har ett glas cola i handen. Vankas det pluggnatt tro? Har ett inlägg om mikroblogg att skriva och har ingen aning om vad jag ska rikita in mig på för underrubrik. Sen ska jag fixa till essän som ska vara inne imorgon. Och Mr Tech är inte vid sin dator, vem ska jag nu bolla ideér med? haha, eller snarare, vem ska jag fråga om hjälp nu. Vet att det avr ett bra tag sedan jag klottrade något här men det har varit så himla mycket det senaste. Datorn ahr dunder krånglat och lagt av ( men nu har jag, kan ni fatta, JAG, fixat den…med lite hjälp av HP) mina tankar har varit på precis alla ställen förutom de de borde vara på, Mr new har tgait upp min tid (inget positivt) och jag har strulat till det för mig själv och, jobbigt nog, för en nära vän. Men nu verkar allting klarna. tack gode gud. Som vädret. Idag var det faktiskt rätt bra väder! :)
Igår var Abris här. Gaaaaaaaaaaaaaaalter bra tjej det där asså. Vill bara inflika att jag är sjukt glad att vi har hittat till varandra :) anyway, hon var här igår kväll och vi kollade på film, 2012 och New Moon (Twilight för er efterblivna ofilmfans som inte visste det). Det var en grej, eller rättare sagt en replik som verkligen etsade sig fast i min skalle. Jag såg filmen på bio men det var först nu som repliken verkligen gick in.
Sometimes you gotta learn to love whats good for you, know what I mean
Jag antar att det verkligen fastnade just nu för att det är precis det som alla säger till mig. Eller, okej inte alla, men väldigt många. Men whats the fun in that? varför ska man nöja sig med det som bara är bra för än när det man verkligen vill ha vandrar runt där ute? Nu råkar jag ju vara i en sån knivigt situation där what I like ( love är att ta i) isn´t good for me. Man kan väl inte hjälpa vad man känner? Hur får jag mitt hjärta att lyssna på mitt förnuft?
Eller är det här bara ren idioti? Jag har liksom blivit alldeles förblindad av vad alla säger till mig, av vad alla tycker. Jag vet inte om det är min vilja eller någon annans jag följer. Självklart ska man lyssna på förnuftet men jag tror inte jag kan känna mig helt engagerad om inte hjärtat är med. Go with the flow, screw you! jag kan inte bara go with the flow. Jag funkar inte så. Jag måste veta vad jag känner innan jag låter någon annan tro vad jag känner. Jag vet verkligen inte.
En sak vet jag dock, jag dök, uatn flytväst! ABSOLUT inget att rekomendera! det dum dum dum dumaste jag gjort hittils tror jag. Haha. Fast det var en väldigt bra simmtur. Dock var jag tvungen att gå upp ut vattnet tillslut.
Pösshäjj
ps. BADA FÖR FAN INTE UTAN FLYTVÄST! ds.
Goddag
Klockan är snart två och jag har för engång skull inte precis gått upp. Var uppe sinatidigt imorse. Åtta :S eller ja det var då klokcna började vråla men jag rullade över på andra sidan och låtsades att det var en jobbig dröm. Jag kom försent, självklart. Skulle till läkaren för att följa upp min B12, heeeeeeelt onödigt. Kan ni fatta eller, jag bokstavligt talat drog mig själv upp ur sängen och pallrade mig iväg till sjukhuset för att höra läkaren säga ”Du slutar äta tabletterna nu så följer vi upp om ett halvår för att se om det har stabiliserat sig” va faan, kunde dom inte tagit det på telefon? Nu sitter jag i alla fall här med ett stoooooort glas Påskmust. Ja, kära vänner nu är det must tider igen :)
Jag pluggar faktiskt också, eller inte precis exakt just nu men…Jag läser massa jävlaigt svåra engelska texter om The Blogosphere yttepytte lite intressant kanske, men mest krångligt. Huvudvärk har jag också, säkert pågrund av all läsning av bokstäver som är så små att de knappt syns.
Idag sa Fröken Prat en vis sak till mig, eller hon snarare ställde en fråga, Hur mycket är du villig att ge? Vad är det du vill ha? Är det värt det? Den där sista frågan är ju glädjedödaren nummer ett, tänk efter hur många gånger är det värt det om det är så tufft att du får den frågan?! väääldigt sällan. Och som svar på hennes fråga så sa jag bara Vet inte. Ovanligt va? haha. Nä men ärligt talat så vet jag inte, jag vet inte vad det ger att gå runt och peta tårna i sanden, jag vet inte hur kallt eller varmt det är i vattnet, jag vet inte om jag vill bada i den här sjön, jag vet inte vad det blir av det. Blir det ett kort dopp, blir det en plaskig lek i flera timmar, blir det en simtur runt hela sjön. Va faan vet jag om den här sjön egentligen? Jag vet vad den heter, var den ligger och hur stranden ser ut. men jag vet inte något om temperaturen i vattnet, eller vad som gömmer sig under ytan, eller hur djupt den är. Jag vet praktiskt taget ingeting. Vill jag veta då?
Klart som fasiken att jag vill! Nyfiken är mitt mellan namn. Jag älskar att bada, klart jag vill prova hur vattnet är i den här sjön. Men frågan är om jag vågar? Det är klart att man blir lite skrajsig när man ska dyka i och inte vet hur djupt det är. Dom kan väl i alla fall sätta upp en sådan dära skyllt. Jag vet inte, jag får väl vänta tills det tinar upp ute, så kanske jag vågar på mig ett dopp. Tills dess, simma lugnt
Pösshäjj
Goddag
Att fel låt vann är ju redan välkännt så det behöver vi inte diskutera. Jag sitter, eller snarare halvligger här i min säng och känner hur jag verkligen borde städa. inte bara mitt ofattbart stökiga rum utan min otroligt stökiga hjärna.Tänk om man bara kunde ta en damsugare och suga upp alla tankar och funderingar? Det hade varit greate! Eller om jag skakar riktigt hårt på huvudet så kanske tankarna flyger ut genom öronen! Yeah right, like that´s gonne happen.
Jag sitter (ligger) här och hoppas att mina underbara lärare ska inse att jag är en såpass fullärd och fantastiskt smart elev så att de bestämmer sig för att skona mig från den essä de tvingar oss att göra. BUHÄÄÄ. Nä, egentligen tycker jag det är ganska roligt att skriva uppsatser och sånt men det är så hiiiimla svårt att komma igång. Och ännu svårare är det nu när jag inte riktigt är på det klara med vad denna essä ska innehålla och omfatta. Den ska vara på 8 sidor och den priliminära versionen ska vara klar och uppladdad på torsdag. Jippie.
Nä jag får väl gå och städa lite här och hoppas att inspirationen kommer till mig medans jag upptäcker de stenåldersfynd som gömmer sig under min enorma klädhög.
Pösshäjj
Godkväll
Jag raderade precis alla onödiga killars nummer från min mobil. Det var helt galet, jag hade nummer från så länge sedan att jag kommer ihåg hur personerna såg ut. Och för att inte tala om alla de nummer jag inte hade den blekaste aning om vems de var. Haha. Nu är dom i alla fall borta. Till och med Kens nummer raderades (för er som inte vet vem Ken är så är han killen som jag var hopplöst förlälskad i utan att riktigt känna honom över huvudtaget, fram och tillbaks i typ två år. Men till slut tröttnade jag på att växla mellan hopp och förtvivlan och kom över honom). Lite töntigt egentligen efter som att jag kan få tag i det igen hur lätt som helst men. På något sätt kändes det som om genom att radera alla gammla nummer så raderade man dom från minnet, eller inte från minnet, det var ett dåligt uttryck men man liksom flyttade dem till historia boken. Dom tillhörde liksom ett annat kapitell. Ni fattar säkert.
Jag tycker om att se livet på det sättet, som en bok alltså. Den har historian som ledde fram till just detta blad och resten av boken består av blanka sidor, redo att fyllas i. Liksom en bok består av kapitell består livet av olika skeden. Vi passerar genom olika skeden utan vi ens märker det, det är inte föräns vi sätter nu i jämförelse med dået som vi ser skillnaden. Så jag antar att jag lutar mig till baka avnjuter ytterliggare ett avsnitt av 90210 och låter sidorna i min bok fyllas allt eftersom…
Pösshäjj
Godkväll
Jag förstår inte! Jag fattar verkligen inte över huvudtaget! Jag är inte en dum tjej, jag har fötterna på jorden och huvudet på skafft men inom den här kategorin är jag lika urblåst Paris Hilton!!! Jag skulle kunna skriva ett långt inlägg där jag bara smutskastar det manliga släktet så mycket det bara går. men vad tjänar det till? Det är ju inget som inte har sagts förr. Nä jag är så förbannad så snart börjar jag la häva ur mig massa opassande som jag kommer ångra. Jag får lyssna på lite Mayday Parade och ilska av mig.
Pösshäjj
Godkväll
Alla varningslampor lyser, eller är det bara glapp så dom flimmrar till lite emellan åt? Jag vet inte. Just nu känns det som att jag inte vet någonting. Något som jag kanske borde ha lärt mig under det senaste halvåret är ju hur man ska sköta underhållet av bilen. Va man ska göra när alla varningslampor lyser men nu känns det som att jag inte har den blekaste aning om vilka åtgärder som bör göras. Vilka delar det är som överhettas och vilka som behöver oljas. Det enda jag vet är vad som händer när bilen helt stannar, när den ger upp totalt. Det vill jag inte. Absolut inte. Men vad ska jag göra?
Jag behöver en bilmekaniker. En bilmekaniker som är speciallist på bilmodellen volvo JA årsmodell 1990. Om ni inte känner till volvo modellen ST så är det en väldigt unik och ovanlig modell, det finns endast ett enda exemplar. Dessutom finns det ont om reservdelar till just denna modellen så om något går sönder är frågan om det verkligen går att reparera.
Jag antar att jag får köra på dom låga växlarna och inte utsätta de utslitna dubbdäcken för någon större halka tills jag har hittar manualen, om det nu finns en sån…
Pösshäjj
Godkväll
Jag är så galet trött. Nästan ofattbart trött, jag förstår inte varför jag är trött! Och tillråga på allt så läser jag en pissigt tråkig bok om bloggning. Har i uppgift i skolan att skriva om bloggandets påverkan på samhället och bloggandets för/nack delar. Jippie. dessutom ska det finnas med massa vetenskapliga artiklar å skit. Och så håller min musknapp på att gå sönder på min hyfsat NYA dator som redan har varit inne på service i typ TVÅ månader. Gaaaaaah. Nu fick jag huvudvärk också, greate. Jag tror jag avslutar detta possitiva och uppiggande inlägg innan jag bryter ett ben eller får en komet i huvudet också.
Pösshäjj
Godkväll
Jag vet inte vad jag gör. Jag vet inte vad det är i min hjärna som suktar efter att bli krossat, mosat, trampat på och totalt överkört. Det är som om jag är rädd för att ha det bra, som om jag är rädd för att vara helt komplett lycklig. Det måste liksom alltid finnas något, någonstans som gnanger, annars funkar det inte. Om jag nu, mot all förmodan skulle befinna mig i sådant otroligt välstånd att det inte finns något i min tillvaro eller i mina tankebanor så är det ett lätt löst problemt. Det verkar alltid finnas dröser av saker att gräva ner sig i och riktigt gotta in sig i missären här i närheten.
Nu låter det som om jag sitter här, invirad i mitt hjärttäcke och deppar ihop totalt, men så är inte fallet. Även om det på sista tiden har varit lite motgångar här hemma. Det känns bara som om huvudet inte är stort nog. Det är så många tankar jag vill, och behöver tänka men det går liksom inte. jag kan inte placera dom i något logisk kö system så det blir alla på bollen syndromet. Ni vet, som när man var sex och spelade fotboll, det var alla spelare på bollen…SAMTIDIGT. Typ så är det i mitt huvud, fast spelarna är tankarna och bollen mitt huvud.
Som ni förstår så är jag så tankspridd jag kan bli och varje dag verkar det dyka upp ytterliggare något som pokkar på min tankeuppmärksamhet. Nä jag ska väl försöka kamma ut de värsta tanketovorna, känner att det behövs för att john blunds magiska pulver ska ha någon verkar .
Pösshäjj
Goddag.
Att jag är mästaren av mästare på att bygga upp illusioner och skapa förhoppningar är en gammal nyhet. Jag brukar skylla det på att jag har för livlig fantasi, jag föddes med en alldeles för hög dos av fantasidrogen. För det är en drog! Lika underbar och härlig som den kan vara lika förödande och sårande kan det vara. Det är i alla fall så jag har resonerat. Men jag har på senare dagar kommit underfunn med att det inte alls är fantasin som är förödande och sårande utan det är kontrasten mellan fantasi och verklighet. För verkligheten är inte så dum egentligen men om man går och fantasierar ( mot sin vilja, i mitt fall) om något mycket bättre så blir det ju ett enormt bakslag när man upptäcker att fantasin bara är just en fantasi.
Enligt mig så är det fantasin som skapar förhoppningar. Det är fantasin som målar upp illusionerna. Och efter som att jag föddes med en dos av fantasi som räcker till att försörja hela Kina så skapas det många förhoppningar och målas upp många illusioner. Det går utav bara farten, jag märker inte ens när illusionen eller förväntningen skapades. Helt plötsligt är dom bara där som stora gråa elefanter, dom är där, ivägen och viskar om hur det skulle kunna vara, om hur jag vill att det ska vara. Dom sitter där och pekar ut små sakerna som gör att verkligheten inte är som dom. Stora gråa hårdhudade hånleende elefanter.
Men det är samma elefanter som tröstar mig när hela världen sviker, det är dom som låter mig gosa in mig i drömvärlden, det är dom som bäddar in mig i rosa moln av sockervadd. Det är dom med strålande skinande egenskaper som erbjuder det där lilla extra som verkligheten saknade. Elefanternas gråa ton har blivit mjuk och varm, deras hårda hud är len som sammet och deras hånflin har suddats ut och ersats av lyckliga leenden.
Visst har fantasin en fram och en baksida, liksom allt annat här i livet. Men jag är så otroligt duktig på att virra bort mig själv där emellan. Jag saknar liksom den där automatiska spärren för hur höga förväntningarna får bli och hur färgstarka illusionerna får vara för att jag ska klara av att tacklas med verkligheten. tack vare att den där lilla spärren saknas så skjuter mina förväntningar i höjden och eifeltornet blir en myra brevid detta enorma torn och illusionerna blir så färgstarka att de bländar mig, det finns inga solglasögon i världen som kan filtrera bort den skadliga strålingen.
Jag försöker, och jag har blivit bättre på det där med att försöka reducera höjden och kulörrymden på mina förväntningar och illusioner. Jag har försökt tygla min fantasi men den är så bongstyrig och ofattbart stor att inget rep når runt den. Ni kanske tror att jag ogillar min fantasis bredd efter detta inlägg att dömma, men sanningen är att jag tycker det är charmigt, jag gillar att kunna försvinna ibland. Jag sitta mitt i en betonggrå stadsdjungel medans regnet vräker ner och ljuset inte syns till någonstans medans min själ är någon helt annan stans, på en varm strand, där solen glittrar i det klarblåa vattnet och lugnet sköljer över mig. Men jag önskar att det fanns en av och på knapp för fantasin. Det kanske det gör, vem vet, jag har i alla fall inte hittat den än. Men om ni råkar hitta den så får ni gärna rita en karta och ge till mig.
Pösshäjj